Eid sagan

Minimuslimer

Där det finns kunskap finns det framgång

Brev från Hagar

Asalam aleikum mina bröder och systrar i Sverige.

Jag heter Hagar och är sju år. Jag vill berätta för er något som hände mig och min familj förra året.

Ni måste lova mig att lyssna och ha tålamod, jag är liten och jag kan glömma vissa saker, okej?

Jazzakum Allahu kheiran, må Allah belöna er.

Då börjar jag:

Vi bodde tillsammans: min pappa, min mamma , mina två storebröder och jag i en stor lägenhet. Egentligen hade vi fler rum än vad vi behövde och alla leksaker du kan tänka dig. Våra garderober var fulla av kläder, så fulla att vi inte ens hann använda alla innan de blev för små.

Jag var så lycklig; jag hade ju allt jag ville och fick allt jag pekade på. Min pappa skämde bort mig med saker hela tiden. Vi var alla så lyckliga, trodde vi i alla fall.

Men vi hade glömt bort att tacka Allah för allt som vi hade. Vi tackade bara pappa och ibland mamma för alla nya leksaker och kläder vi fick. Så fort det blev ett litet hål i mina kläder eller skor kastade vi dem och köpte nya.

Men en dag, precis efter Eid al fitr, mina syskon förändrades allt.

Jag var i skolan, AlhamduLillah, och längtade hem till alla presenter jag fått under Eid och till alla nya, fina kläder. Jag var så glad att mamma och pappa hade köpt allt det där till mig och mina syskon. Mina kompisar hade inte fått lika mycket som jag och jag ville inte bjuda hem dem så att dem kunde leka med mina nya leksaker, de kunde ju ha sönder dem.

Bli inte arg nu, jag vet att det var fel men då var jag en snålis men jag förändrades, AlhamduLillah efter det jag ska berätta

innan de blev för små.

Jag var så lycklig; jag hade ju allt jag ville och fick allt jag pekade på. Min pappa skämde bort mig med saker hela tiden. Vi var alla så lyckliga, trodde vi i alla fall.

Men vi hade glömt bort att tacka Allah för allt som vi hade. Vi tackade bara pappa och ibland mamma för alla nya leksaker och kläder vi fick. Så fort det blev ett litet hål i mina kläder eller skor kastade vi dem och köpte nya.

Men en dag, precis efter Eid al fitr, mina syskon förändrades allt.

Jag var i skolan, AlhamduLillah, och längtade hem till alla presenter jag fått under Eid och till alla nya, fina kläder. Jag var så glad att mamma och pappa hade köpt allt det där till mig och mina syskon. Mina kompisar hade inte fått lika mycket som jag och jag ville inte bjuda hem dem så att dem kunde leka med mina nya leksaker, de kunde ju ha sönder dem.

Bli inte arg nu, jag vet att det var fel men då var jag en snålis men jag förändrades, AlhamduLillah efter det jag ska berätta nu.

Mamma skulle komma och hämta mig i skolan men hon kom inte. Efter ett tag kom min farbror som såg ledsen ut. Han sa att jag skulle följa med honom hem eftersom något hade hänt. Jag fick lite ont i magen och frågade:

– Mår mamma, pappa och mina bröder bra?

– Ja, det gör dem, svarade han, AlhamduLillah. Min farbror hade alltid Allah i sitt hjärta.

När vi kom hem till honom såg jag att min mamma grät, mina bröder grät och att pappa var ledsen. De berättade för mig att vår lägenhet brunnit ner och det fanns ingenting kvar av allt det vi hade ägt.

Jag förstod ingenting, det enda jag kunde tänka på var mina nya saker. Kanske tänkte jag så för jag bara var sex år, Allahu Alem eller så var det för att jag brydde mig så mycket om saker på den tiden.

Vi bodde hos min farbror i flera månader, det var trångt. Under de första dagarna var det svårt att somna, jag tänkte bara på mitt stora rum, alla mina saker och mitt stora lekrum. Efter några dagar började min mamma göra salah, jag hade aldrig sett henne be förut, bara min farbror, faster och deras barn.

Min pappa jobbade hela dagarna och mina bröder satt hemma efter skolan och läste en bok tillsammans med mina äldre kusiner.

Dagarna gick och mina bröder förändrades och de började också att göra salah. Jag förstod ingenting, förut var de ute hela dagarna efter skolan men nu kom de hem direkt från skolan och läste en bok med mina kusiner. De pratade, de var gladare och hade till och med slutat säga dumma saker till mig.

Min familj som hade varit så ledsna för att vi hade förlorat allt var efter bara några dagar mycket gladare än förr så jag frågade min mamma:

– Nej, lilla Hagar, men vi har insett att allt vi hade förut; huset, bilen, kläderna, leksakerna, maten, ja allt det hade vi fått av Allah men vi hade glömt bort att tacka Allah för det.

Jag förstod ingenting; vadå Allah? Det var ju pappa som hade jobbat för att vi skulle kunna köpa alla de där sakerna?

Mamma kramade mig ännu hårdare, log och sa:

– Hagar, vi har gjort fel. Pappa och jag var så upptagna med att ordna ett fint hem åt er, fina saker och allt det där som vi förlorade i branden att vi glömde bort att lära er det allra viktigaste; att INGET, INGET händer utan att Allah vill.

Mamma förklarade att visst var det så, att pappa jobbade och tjänade pengar men det är tack vare Allah att pappa har ett jobb. Det är tack vare Allah att pappa är frisk så att han kan jobba, allt som sker är tack vare Allah, till och med att jag andades!

Allt lät lite konstigt för mig men jag förstod mer och mer då mamma pratade om Allah.

Hon berättade för första gången vem Allah var och att boken mina bröder läste var Koranen. Hon berättade varför vi finns här på jorden och att vi är MUSLIMER. Jag var så glad att jag fått veta att jag är viktig, att jag har ett jobb som är väldigt viktigt: vill ni veta vilket det jobbet är, mina syskon?

 

Det jobbet är att älska, lyda och be till Allah, VÅR Herre och VÅR Skapare. Tänk, vad viktigt det jobbet är, vi måste vara duktiga på det och inte skoja bort det. För att det är ert jobb också och mamma sa att vi får belöning för vårt jobb på Domedagen, den dagen Allah kommer att väga våra goda handlingar.

Jag var så glad att mamma berättat det här för mig. Jag var faktiskt också lite glad att vi förlorat vårt hus och alla våra saker för tack vare att vi förlorade allt så lärde vi barn oss om Allah. Och mamma och pappa påmindes om det de redan visste men hade glömt bort; att tacka Allah.

Vi bodde kvar hos min farbror ganska länge men för sex månader sedan fick vi vår nya fina lägenhet. Nu har vi bara ett rum var, mina bröder delar på ett, mina föräldrar har ett rum och jag har det minsta rummet. Det rummet valde jag själv eftersom man måste tänka på andra; mina bröder delar, mamma och pappa delar men jag är ensam så jag behöver inte så stort rum. Jag fick rosa tapeter med fjärilar på, det blev jag glad över, AlhamduLillah.

Det var det jag ville berätta för er men också att vi nu är i Egypten och att vi ska stanna här ett tag. Jag går i skolan här. Jag är bara sju år men jag har lärt mig så mycket av livet säger mamma, tack vare att vi förlorade allt.

Jag vet att det låter lite konstigt att man är glad när ens hem brunnit ner och alla ens saker är borta men om det inte hade hänt hade vi fortfarande varit blinda och vi hade inte tackat Allah för det vi har. Här i Egypten har jag sett många fattiga människor och det har lärt mig ännu mer.

Då min pappa kom från Sverige för att fira Ramadan med oss kom han med presenter och pengar som min släkt skickat till oss. Jag gav bort två dockor till två flickor som alltid står utanför vår port och väntar på att mamma ska bjuda in dem på frukost. Men de vill inte sova här säger de, utan de vill bo med de andra barnen. Nu har vi varsin docka och jag delar min dockvagn med dem.

 

************************************************************************************************************************************************************************************************************************************